Vem ska fråga om vägen?
Nu är det banne mig dags! Nu är det dags för alla länder att visa exakt hur lite de bryr sig. Jag såg en liten dokumentär härom idag om det kommande COP15 mötet och hur otroligt pessimistiska alla verkar vara inför det. Folk påstår att de inte kommer att komma fram till något för att ingen verkar vilja ta på sig nog med ansvar. Om det visar sig vara sant så kommer jag bli lack, det kan jag säga redan nu. Visst, jag inser att det är väldigt svårt att ta sig an problem och att det i grund och botten handlar om ekonomi och inte om folks vilja. Eller? Excuse moi, uno momento por favor. Har det verkligen såmycket med pengar att göra? Är det inte bara så att vi människor är så nedrans fåniga att vi inte vill lämna vår comfort-zone och ta ett steg ut ur den värld vi lever i?
Nu ska jag lugna ner mig lite här. Men är inte poängen med det här mötet (som jag börjar tvivla mer och mer på för varje bokstav jag trycker ner på tangentbordet) är väl att komma fram till en lösning på problemet? Det måste väl ändå alla presidenter, statsministrar och andra makthavare inse? För nu känns det bara som att de kommer dit för att få alla andra länder att tro att de faktiskt bry sig, och för att kunna sitta där och småle när de ser ett annat någon annan ta "smällen".
Det må vara lite för tidigt att dömma allt och alla för ett besluts som ändå in ska ha tagits än. Men tanken på att vi är så inskränkta som vi är gör mig så less och jag hoppas verkligen på att någon i det där mötet ställer sig upp, blottar sitt hår på bröstet och säger "Ta det nu jävligt lungt! Jag fixar det här!".
Nu ska jag lugna ner mig lite här. Men är inte poängen med det här mötet (som jag börjar tvivla mer och mer på för varje bokstav jag trycker ner på tangentbordet) är väl att komma fram till en lösning på problemet? Det måste väl ändå alla presidenter, statsministrar och andra makthavare inse? För nu känns det bara som att de kommer dit för att få alla andra länder att tro att de faktiskt bry sig, och för att kunna sitta där och småle när de ser ett annat någon annan ta "smällen".
Det må vara lite för tidigt att dömma allt och alla för ett besluts som ändå in ska ha tagits än. Men tanken på att vi är så inskränkta som vi är gör mig så less och jag hoppas verkligen på att någon i det där mötet ställer sig upp, blottar sitt hår på bröstet och säger "Ta det nu jävligt lungt! Jag fixar det här!".
